Good enough mothering

I senaste numret av Mama (11/09) identifierar jag ett återkommande tema som jag vet ger många av oss mammor huvudvärk och tunga tankar - den där mammaskulden som medför att vi aldrig tycker att vi är tillräckligt bra i vår föräldrarroll, trots att vi härjar och sliter för att tillfredsställa såväl arbetsgivare som telningar. Undrar om våra barns fäder lika ofta ägnar sig åt sådana funderingar?

I Mama är det dels skribenten och programledaren Ann Söderlund som har dåligt samvete för att hon under tre veckor lämnar barnen hemma för att delta i fyrans dokusåpa Kändisdjungeln. En annan som grubblar är vimmelreportern Lotta Gray som efter sitt cancerbesked förra året är orolig för att inte vara tillräckligt bra för sin son, i synnerhet som hon inte vet om hon bara kommer att leva några månader eller tills hon blir 90...

Min senaste mammaskuld infann sig när man häromsistens i media med oro konstaterade att en stor del av befolkningens barn äter frukost ensamma framför morgon-TV i stället för tillsammans med övriga familjen. Som jag bloggat om tidigare har vi valt bort griniga morgnar vid det gemensamma frukostbordet till förmån för lugna curlingmorgnar till Bolibompa, medan jag och min man i lugn och ro kan läsa morgontidningen i köket utan bråk om mat och för ljusa lampor.

Å andra sidan tror jag att just den här lilla skulden snart går över. Jag VET att jag är en bra mamma ändå, eller åtminstone har jag lärt mig att anamma begreppet "good enough mothering" som jag först hörde talas om för många år sen, den där gången när jag var på väg in i väggen bl.a. på grund av ständigt dåligt samvete - antingen för att jag var med mitt barn i stället för på jobbet eller på jobbet i stället för med mitt barn.

Sedan dess har jag arbetat mycket med att intala mig att jag duger som mamma, trots att mina barn inte får lagad middag varje kväll, trots att jag tycker det är dödstrist att leka rollekar, trots att jag vägrar spela schack eller Bondespelet (fast jag gillar fia och Drakborgen), trots att jag ofta jobbar sent och ibland reser bort från mina älsklingar flera dagar i sträck. Jag läser mycket för dem, jag pratar mycket med dem, jag berättar ofta hur mycket jag älskar dem och jag kramar dem ofta - och jag tror att det räcker!

Jag får dessutom bekräftelser av barnen själva med jämna mellanrum med fraser som "Du är VÄRLDENS bästa mamma!" eller "Jag vill ALDRIG ha nån annan mamma!". Sen får jag förstås också höra att jag är världens dummaste när de små änglarna inte får som de vill. Fast när yngsta dottern på sistone har gett mig onda ögat så har det flera gånger skett i samband med att hon gett mig epitetet "Din elaka fähund!" - hämtat från Astrid Lindgren. Och då ler jag lite för mig själv och tänker att om inte annat har jag lyckats förmedla ett litet stycke svenskt kulturarv till mina stackars ungar...